LÖRDAG
Lägenheten är som en Whipeoutbana.
När man öppnar dörren så möts man av en lång hinderbana. Man måste snirkla sig, krypa, hoppa och klättra för att ta sig runt till dom olika rummen.
Sitter här på en puff i mitten av Gustavs tusen flyttlådor.
Käkar M&Ms och dricker cola direkt ur flaskan, livet är härligt.
Skulle igentligen varit ute och firat Elin nu men är fortfarande sliten sen igår.
Förstår inte hur man kunde vara ute 3 gånger i veckan utan problem för några år sen. Gå ut på fredagen och sen vara lika pigg och redo på lördagen igen.
Man kunde komma hem vid tre och sen gå upp till skolan dagen efter utan problem.
Nu tar det flera dagar för mej att komma tillbaks igen. Jag börjar väl bli gammal.
Ska plocka vidare lite nu och snart kommer Gustnos hem och då är det dax att sova.
I hope you feel the way i do
Solen skiner och allt är bra.
Gustav har killkväll och jag tror jag kör på samma tema.
Utgång med tjejerna. Det är på tiden.
Friday i´m in love!
Anna Ternheim-No I don't remember
wasting my days
when i met you i came to
such a lovely place
OVERDOSING WITH YOU
Fortfarande Onsdag.
Jag hatar sådan här dagar, när allt bara blir fel.
När allt känns fel och när allt suger. Pung.
Suck!
ONSDAG
Jävla skit dag!
TISDAG
Är helt slut i skallen.
Jag går runt och grubblar. Har gjort det dom senaste dagarna.
Vrider och vänder. Men inte fan blir jag klokare.
God natt!
20/4-09
Det sägs att vissa saker händer av en anledning.
Varför missade man den första bussen med tio sekunder? Varför tog den personen bussen just då?
När två människor möts sådär, av slumpen. När började det händelseförloppet mot det mötet?
Tio minuter innan eller flera dagar? Veckor? Månader?
Har man vaknat tio minuter för sent fyra dagar innan bara för att man skulle komma till den bussen vid just den tiden?
Hänger ni med på vad jag menar?
Sånt där kan man försvinna iväg på och bli alldeles tokig av.
Tänk om man bara hade fött en minut senare. För det börjar ju redan där. Då hade allt förmodligen varit helt annorlunda.
Vart hade jag varit idag? Vem hade jag varit? Vilka hade mina vänner varit? Samma som dom jag har nu? Vad hade jag gjort hittills i mitt liv?
Sådana där tankar kan jag få ibland, när jag går en annan väg än vanligt, när jag missar en buss etc...Kan gå och tänka hela dan på att jag kanske har fördärvat något eller ändrat på något.
Och sen finns det gånger när jag tar en annan väg, går hemifrån fem minuter senare, bara för att röra om.
Vissa förstår säkert inte alls vad jag menar nu. Men det är jäkligt lustigt när man tänker efter.
Hela ens liv har ju blivit som det är p.g.a en massa slumper. Eller om det nu kanske inte är slumper?
Det där får man ju tycka vad man vill om.
SÖNDAG
När han ser hur min självömkan kommer fram så säger han till.
Han tramsar inte, han gullar inte utan han säger till mej att skärpa till mej.
Det är inget som jag uppskattar just då för stunden, för just då så ÄR det ju synd om mej. Men i efterhand och annars så är det något som är bra. Han är bra. För mej.
För i slutändan så är det väl just det man ska hitta, någon som är bra för just en.
Hur som helst, nu har Gustav åkt och jag satte mej här vid datorn, satte på musik.
Och jag hamnade där, i söndagsångesten.
Men istället för att gräva ner mej så ryckte jag upp mej.
Ni ser, jag har äntligen börjat mogna. Vuxenlivet är min grej.
(Undantag finns, som idag när jag fick ett ryck och klev av bilen på motorvägen. Då är man inte tjugotre, utan fjorton. Men jag lär.)
18:37
Sitter och kollar på Gustav när han sover.
Underbara människa. Du är min.
Mitt hjärta i dina händer.
Att ett litet sms från honom eller henne kan vända en annars dålig dag.
Hur avsaknaden av detdär smset kan få en annars helt okej dag att försvinna.
Hur man mitt bland skiten ändå kan lé, för att denna någon finns. Och denna någon är ens egna.
Och hur man mitt i sitt perfekta liv kan sitta och gråta för att man inte har just denna personen. Även fast man kanske har så mycket annat.
Just en person som finns där någonstan i huvudet, alla dygnets timmar.
Den byts väl kanske ut några gånger under resans gång och någon gång kanske man inte har någon alls.
Och hur jäkla skönt man kan tycka att det borde vara, att vara oberoende, så skulle jag aldrig byta bort det jag har nu.
Även fast jag kan bli livrädd ibland så är det ändå en jävligt härlig känsla att ha så mycket att förlora.
Åh, hjärtat slår. Det slår skiten ur mej.
Gustav.
ONSDAG
Tröttsamma människor.
Jag blir så jäkla trött. Ta eran ångest och era problem och släng på någon annan.
Jag vill inte ha dom.
Det där lät kanske lite väl tufft men vafasen det finns en skillnad där.
En skillnad på att lätta sitt hjärta eller att vara allmänt otrevlig och låta ens egna misslyckande gå ut över andra.
Jag har haft en dålig dag med andra ord.
Men förhoppningsvis går det att ändra, ska slänga i mej lite mat och sen spendera resterande av dygnets timmar med Isa. Det blir nog bra.
Skolan idag var förresten ganska så kämpig. Flytteknik stod på schemat och jag hade som vanligt tur med livets lotteri.
Fick flytta på den tyngsta i klassen, uppåt hundra kilo ligger hon nog på. Inget fel med det men min lilla rygg har fått jobba. Vet inte om jag tyckte mest synd om mej eller henne. Stog och slet i det där jäkla glidlakanet allt vad jag kunde, men hon förflyttades inte en endaste millimeter.
Fick en liten flash från fotbollsträningarna när jag var mindre och min tränare alltid lät mej vara med den tyngsta. Jag var väl inte hans favorit. Idioten med henne på ryggen, det var inget kul. För varje kon så kom knäna närmre och närmre marken.
Nog om det, dax att ta tag i dagen//kvällen.
Vi hörs!
SIMON SAYS
Vin hos Katrin
Vi satt på innegården och pratade om det mesta och jag kom fram till att jag har det så jävla bra.
Jag är inte van vid att vara så här lycklig, jag är inte van vid att vara den som ler och tänker "så har jag det" när folk pratar om vad dom vill hitta.
Men fan vilken känsla. Och Gustav, allt är tack vare dej...Nu har jag kommit till den punkten när ord inte längre räcker till.
Finns så mycket jag vill säga, men vågar man?
Ska kolla på en film, slänga i mej lite mat och sova nu, innan det slinker ut för mycket.
Jag har ju trots allt en halv bag in box i mej. Eller något sånt.
So long!
FREDAG
Men det gör jag inte, istället sitter jag här och väntar på att Malin ska sluta så vi kan åka in till stan och ta den där cidern där. Den "grillade maten" får väl bytas ut mot en gyrostallrik på corner. Man kan inte få allt. Men jag är glad ändå.
Kärleksrus
Relationer
Som när man blir ovänner.
Vissa par lämnar varandra för en timme eller två och kommer tillbaks som inget har hänt. Vissa skriker och kastar saker till dom brister ut i skratt. Vissa går runt och surar i flera timmar. Eller dagar. Och vissa är likgiltiga.
Vissa vill att vardagen ska innehålla lite bråk och vissa gör allt för att undvika dom. Vissa vill att "återföreningen" ska vara ett glädjerus. Att man ska kyssas, fälla en tår och vara lycklig. Som i en film. Vissa vill att det bara ska bli som vanligt. Som att bråket aldrig har hänt.
Jag är van vid hela havet stormar. Mycket bråk, många diskussioner, många "förlåt-jag-älskar-dej-så-mycket.
Och när jag då istället ställs inför någon som blir irriterad och åker iväg tills jag ska ha lugnat ner mej så blir det väldigt konstigt. När personen senare kommer tillbaks som om ingenting har hänt blir det ennu konstigare.
Vad gör man? Och vart gör man av all agrition och frustration när man inte får ut den?
Jag föredrar det gamla hederliga tjaffset och det medföljande skrattet när man inser hur onödigt bråket var från början.
Då slipper man ha något inne och förmodligen gör man det med tiden lättare att förstå varandra.
Min pojkvänn är inte likadan.
Här har vi ett problem. Det enda faktiskt. Kanske är lyx att bara ha ett problem, men när man bara har ett så känns det så mycket större. Någon kompromiss kanske är läglit?
Kan jag få slänga ur mej min agrission INNAN du sen åker iväg och sen skrattar vi när du kommer hit igen? Deal?
PUSH MY BACK SO I MAKE SHORE YOU'RE RIGHT BEHIND ME
Som gärna tycker väldigt synd om mej själv vid minsta motgång.
Mina vänner vet om det och när jag gnäller, när jag känner för att skjuta mej själv (ja, det händer) så låter dom mej må dåligt. Dom låter mej självömka. Även om dom säkert ler dumt åt mej i huvudet.
Och just därför är dom mina vänner och just därför älskar jag dom.
Dom tar mej för den jag är, dom försöker aldrig ändra på mej, dom torkar mina tårar när jag är ledsen och dom firar mej när jag är glad. Dom är med överallt. Dom ger mej det jag behöver. Dom hjälper mej med mina kärlekssms, dom sitter i många timmar och analyserar minsta punkt och utropsstecken med mej. Dom kramar om mej och pysslar om mej när jag har det tufft och dom gläds med mej och delar mitt skratt när jag har lyckorus.
Mina vänner är dom bästa. Och jag önskar att alla hade lika fina vänner som jag.
Jag vet också om mina vänners fel och brister, för sånt har alla. Jag vet att Malin är likadan som jag. När saker känns tufft ber hon till gud om att bli skuten (ta detta med en nypa salt) men när det sen vänder så är hon lyckligast i hela världen. Det finns ingen som Malin. Om självsfrände existerar så är Malin min.
Emma gillar inte att vara impulsiv, hon planerar och gör sällan något som kan medföra dåliga konsekvenser. Tråkigt ibland, men det är i slutändan den sidan av henne som håller koll på mej. Hon är mitt sunda förnuft som jag aldrig fick.
Isa kan vara Greta 65, kan döma lite lätt, kan ha helt olika åsikter från mej. Men många av gångerna så har hon faktiskt rätt. Och hon är klok. Hon håller ordning och reda på mej när jag svävar iväg.
Allt gott medför något ont men även allt ont medför väl igentligen något gott.
Och det är allt detdär jag älskar hos dom. För det är det som gör "dom". Och jag hade inte velat ändra på någonting.
Dom där tre håller mej uppe och jag hade kunnat gå genom eld och vatten för dom.
Och visst fasen finns det stunder när jag blir irriterad, när jag surar och när jag knappt vill prata med dom.
(Det är oftast jag som gör den där hönan) Och jag förstår att det finns gånger som dom vill strypa mej.
Som vi har meningsskiljaktigheter, som vi tycker att någon har betett sig fel, men när det gäller då vet jag till 100% att dom är där. Det är min trygghet. Och sådär är det med alla personer jag har i mitt liv. För varför ska man omge sig med folk som inte bryr sig om ens egna bästa?
Som inte kan ta en dålig dag utan att gå härifrån. Som inte kan låta mej vara ledsen utan att ifrågasätta. Jag är jag. Jag är inte elak, jag försöker att bry mej och jag försöker att vara den bästa jag kan va mot mina nära och kära. Men jag är inte felfri. Och det är inte du heller.
Förmodligen är jag bortskämd med folk som bryr sig, är van vid att kunna krypa upp hos en vän eller mamma och känna mej liten när något har gjort mej ledsen. Men är det så jobbigt att låta mej vara liten om så bara i fem minuter?
LYKKE LI
SÖNDAG
Förut såg jag dom som veckans bästa dag.
Man kunde slappa sig igenom hela dagen utan att det var något fel.
Ligga i soffan, äta pizza och kolla på veckans repriser.
Nu ser jag det som en dag med för mycket tid att tänka och för lite att göra.
Söndagar ger mej ångest.
Jobbiga jävla tankar...
Jag har fastnat...fastnat...
Hej.
05.04.2009
Är du?
TOMAS ANDERSSON WIJ
FREDAG
Men idag känns det väldigt behagligt.
Zappar mellan tvkanalerna, dricker burkcola, blandar pommespinnes med Lion, har sms-marathon med Malin och lyssnar på Emil Jensen.
Ska snart krypa ner,
God natt!
