Henrietta

När man träffar en ny så är det en jäkla massa missförstånd. Man är van vid att hantera olika saker annorlunda.
Som när man blir ovänner.
Vissa par lämnar varandra för en timme eller två och kommer tillbaks som inget har hänt. Vissa skriker och kastar saker till dom brister ut i skratt. Vissa går runt och surar i flera timmar. Eller dagar. Och vissa är likgiltiga.
Vissa vill att vardagen ska innehålla lite bråk och vissa gör allt för att undvika dom. Vissa vill att "återföreningen" ska vara ett glädjerus. Att man ska kyssas, fälla en tår och vara lycklig. Som i en film. Vissa vill att det bara ska bli som vanligt. Som att bråket aldrig har hänt.
Jag är van vid hela havet stormar. Mycket bråk, många diskussioner, många "förlåt-jag-älskar-dej-så-mycket.
Och när jag då istället ställs inför någon som blir irriterad och åker iväg tills jag ska ha lugnat ner mej så blir det väldigt konstigt. När personen senare kommer tillbaks som om ingenting har hänt blir det ennu konstigare.
Vad gör man? Och vart gör man av all agrition och frustration när man inte får ut den?
Jag föredrar det gamla hederliga tjaffset och det medföljande skrattet när man inser hur onödigt bråket var från början.
Då slipper man ha något inne och förmodligen gör man det med tiden lättare att förstå varandra.
Min pojkvänn är inte likadan.
Här har vi ett problem. Det enda faktiskt. Kanske är lyx att bara ha ett problem, men när man bara har ett så känns det så mycket större. Någon kompromiss kanske är läglit?
Kan jag få slänga ur mej min agrission INNAN du sen åker iväg och sen skrattar vi när du kommer hit igen? Deal?