Henrietta

Tiden läker alla sår.
Ett ordspråk som jag inte gillar alls.
När man sitter och det känns som hela ens värld har gått i tusen bitar och någon kommer och klämmer ur sig "Amen du, tiden läker ju alla sår" så vill jag bara slå något hårt i huvudet på den människan.
För hur ska tid kunna läka något som gör att man har så ont? Och även om tiden läker så är det NU man mår dåligt, nu som man använder taket att vila ögonen på istället för tvn. Om man kommer må bra SEN skiter man fullständigt i.
Precis som det finns en första gång för allt i början. Första smset, första kyssen, första frukosten så finns det också en första gång av allt det jobbiga.
Första gången man hör att han träffar någon ny, första gången man ser honom ute, första gången man står osminkad på Ica och han kommer gåendes, med någon annan.
Dom där studerna suger. Det känns som alla kroppens organ vänder sig ut och in och det enda man kan göra är att springa ut och sätta sig och ta en cigg. Som senare blir 20 cigaretter, 2 paket och en vecka av kvällar under fläkten.
Men har man gett sig in i leken så får man väl leken tåla.
Ännu ett ordspråk som jag inte tål.

Jag vet inte om det är hösten som gör mej så jävla deprimerad.
Höstdepressioner brukar aldrig drabba mej men nu är det kanske dax.
Kanske för att mina förra höstar har varit fyllda av något annat och nu känns det bara tomt.
Påtagligheten av vad som finns (och inte finns) blir så mycket större när det är mörkt ute, när man spenderar sin mesta tid hemma och när man ska ligga under filtar.
Jag gillar ju hösten så ska nog fan inte skylla på den ändå.
På hösten brukar jag ha mina bästa dagar. När andra lagrar sommarminnen så sparar jag höstdagarna.
När andra känner sommarlukten och blir nostalgiska så får jag min nostalgitripp när löven börjar falla.
Men i år faller allt sönder i takt med att löven når asfalten.
Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!

Jag har kutat efter tills benen inte längre bär, har skrikit tills jag tappat rösten, har gråtit tills tårarna har tagit slut, har älskat tills hjärtat har gått sönder.
Men det tillhör väl allt det där? För vem vill ha plain, en tråkig vardag, ett svenssonliv? När det varken är bu eller bä? När man varken orkar ha lyckorus eller en djup dal?
Vem fan vill ha det grått?
Den dagen man inte längre orkar springa efter utan istället går tillbaks och sätter sig i soffan, när man inte längre får fram en tår utan rycker på axlarna, då är det väl ganska kört? Dött?
När man istället bara orkar sucka.
Kanske är det jag som vill ha dom där stunderna som man bara får efter allt det där.
Paniken, desperationen, can't-live-withouten.
Dom efterföljande scenerna som tagna ur vilken klyschig hyrfilm som helst.
När man som i slowmotion springer mot varandra och flyger upp i famnarna och slänger av en kyss som känns som den första och den sista. Som smakar salt från tårarna som kommer när allt släpper. Och när någon sätter ner en och ägnar en hel halvtimme åt att torka bort dom. Den där stunden är obetalbar.
Fast den kanske är helt onödig? Kanske är det när man slipper alla dom där bergochdalbanorna, när man varken är på topp eller botten som det är som bäst? På riktigt?
Kanske är det bara dramaqueenen i mej som får myror i brallan? Jag vet inte.

Man kommer till en punkt när det står en upp i halsen.
När det istället för körsbäret på glassen, grädden på moset, känns som flugan på hästskiten.
När lusten går ur en. När man låter tid och dagar gå.
I hopp på något annat, bättre.
Äh, jag vet inte.
Har en dålig dag.