Henrietta

Kärlek.
Förstår mej inte riktigt på den alltid. Eller väldigt sällan.

Den gör så man kastar bort hela sin vardag. Så man sitter inne på sitt rum med sitt brevpapper och väntar.
I dagar, i år. Den tar en till en ny stad, frivilligt eller inte. Men väntan känns bättre än att vara utan den.

Den gör så att man tar bort alla sina prioriteringar. Gör en svag och dum. Tar bort hela ens förnuft.
Och även om ett fördummande  "jag skulle aldrig göra så", "jag skulle aldrig förlåta det" känns som väl använda fraser, så är det inte alltid så lätt när man står där själv. Man beklagar sig för sina vänner men sen så går man hem. För kärleken gör att man inte har något val.

Den gör så att hela kroppen bygger upp en outhärdlig ångest så fort man inte har fått den bekräftad på några dagar.
Gör feströkaren till en storrökare. Gör en ständigt online på msn och Facebook.
Gör om en till en ny människa. Ger en mod att raka av allt hår på sitt huvud.

Den lagar ett trasigt hjärta. Den får en att le. Den ger en en som skickar söta meddelanden, som ringer och väcker en på morgonarna, som håller en sällskap framför tvn, som ligger bakom ens rygg på natten, som får en att vilja bli bättre.
Och även här när allt är bra så gör den en istället livrädd för att förlora allt.

Vissa stunder är man så jävla trött på kärlek, och allt som har med den att göra.
Men ändå så kastar vi oss rakt ut igen så fort den visar sej.
Det är så jäkla lätt att sitta och döma någon. Men när man är kär då är man kär.
Man är varken smart eller logisk. Man är bara kär.

Det snöar. Ganska rejält.
Stora flingor också.
Sådana där som lägger sej rakt i ögat.
Som åker ner på halsen, innanför jackan.
Jag sitter här i soffan och kollar förskräckt ut genom fönstret.
Fantiserar om att jag hade en pistol och skulle försöka hinna pricka alla snöflingorna innan dom når marken.
Hat är ett starkt ord och ska inte missbrukas har jag fått lära mej, men jag HATAR snö.

Snack om tiden ger mej ångest.
Vi kan väl börja med att om en månad är jag 23. TJUGOTRE!!!
Var det inte förra veckan jag stolt fyllde 18?
När man är 23 så borde man väl kommit en ganska bra bit, klättrat i alla fall några steg på karriärsstegen och plockat hem några vuxenpoäng?
Eller plockat hem några poäng, man borde väl vara vuxen? Eller näst intill.
Det är inte jag. Jag har inte kommit någon stans, jag har inte klättrat några steg och jag är helt poänglös.
Ja, det skulle väl vara min hund isåfall, han borde väl ge ett poäng eller två?
Åldersnojja. När dom äldre säger att dom känner sig som 30 så kan jag säga att jag känner mej som 20.
20 är en bra ålder. Precis lagom.

Nu för tiden så hinner man knappt blinka förns det är en ny vecka. Tiden springer iväg.
Folk man tycker om blir äldre, vännerna man har växer bort, livet förändras.
Jag trivs bra med så allt har varit. Jag vill inte att folk ska bli gamla, jag vill ha mina vänner precis som dom va och jag vill inte att saker ska förändras. Jag får ångest.

Isa, jag har kommit dit du sa, när man blir stolt när man får visa legg på pressbyrån, när man blir förolämpad när någon gissar att man är 25 och när man blir lycklig när någon tycker att man ser yngre ut. Jag är där nu.
Vart kommer jag då vara när jag är 30? Hemska tanke.
Men jag kör vidare på min rebelliska vägra-bli-vuxen tillvaro ett tag till.
I alla fall tills min födelsedag. 28:de mars, då mina vänner. Då är Henrietta Nordgren vuxen.
Bara att gilla läget!

Fredag natt.
Gustav sover. Jag är vaken.
Har gått över min trötthetsgräns, det gjorde jag nog redan klockan nio.
Så nu sitter jag här. Inget att göra.
Eftersom min fantastiska man inte kan sova när någon lampa är tänd eller när det hörs något oväsen så sitter jag här i mörkret och knapprar så tyst jag kan på tangenterna.
(Det där lät som att jag sitter under någon slags diktatur här hemma, så illa är det absolut inte.)
Nu när klockan är över tolv och det officiellt är Alla hjärtans dag så kan jag ju lika gärna passa på att vara lika sötsliskig som alla andra.

Gustav, du är fantastisk. Jag är kär kär kär, i dej!