Henrietta

Kärlek.
Förstår mej inte riktigt på den alltid. Eller väldigt sällan.

Den gör så man kastar bort hela sin vardag. Så man sitter inne på sitt rum med sitt brevpapper och väntar.
I dagar, i år. Den tar en till en ny stad, frivilligt eller inte. Men väntan känns bättre än att vara utan den.

Den gör så att man tar bort alla sina prioriteringar. Gör en svag och dum. Tar bort hela ens förnuft.
Och även om ett fördummande  "jag skulle aldrig göra så", "jag skulle aldrig förlåta det" känns som väl använda fraser, så är det inte alltid så lätt när man står där själv. Man beklagar sig för sina vänner men sen så går man hem. För kärleken gör att man inte har något val.

Den gör så att hela kroppen bygger upp en outhärdlig ångest så fort man inte har fått den bekräftad på några dagar.
Gör feströkaren till en storrökare. Gör en ständigt online på msn och Facebook.
Gör om en till en ny människa. Ger en mod att raka av allt hår på sitt huvud.

Den lagar ett trasigt hjärta. Den får en att le. Den ger en en som skickar söta meddelanden, som ringer och väcker en på morgonarna, som håller en sällskap framför tvn, som ligger bakom ens rygg på natten, som får en att vilja bli bättre.
Och även här när allt är bra så gör den en istället livrädd för att förlora allt.

Vissa stunder är man så jävla trött på kärlek, och allt som har med den att göra.
Men ändå så kastar vi oss rakt ut igen så fort den visar sej.
Det är så jäkla lätt att sitta och döma någon. Men när man är kär då är man kär.
Man är varken smart eller logisk. Man är bara kär.