Krögers by night
Linus
På tal om att säga hej då till den man älskar, och nu snackar vi inte om små kärleksproblem utan om mannen i mitt liv.
Rackaren som har hängt med mej varje dag i 5 år.
Som har dansat runt på vardagsrumsgolvet med mej när jag har haft mina lyckorus och som har fått min svarta mascara i sin päls när jag har haft en dålig dag.
Killen jag har delat kudde med på nätterna, delat cipsen med på kvällarna, hängt med på dagarna.
Min bästa vän.
Denna lilla varelse kommer förgylla någon annans liv och lämna ett stort ekande, oersättbart tomrum i mitt.Börjar sakta inse att jag snart kommer vara med om den störtsa förlusten hittills i mitt liv .Kommer inte längre höra någon skälla när jag sätter nycklen i låset, ingen som möter mej med en viftande svans när jag tar av mej skorna, ingen som hoppar upp i soffan och som är ute med mej och fångar kvällsolen.
När jag köpte Linus för fem år sedan så visste jag nog inte hur mycket den lilla valpen skulle förändra mitt liv och hur stor del av det som han skulle bli. Det är en kärlek som inte går att förklara och lär väl inte uppleva den förns när jag får mitt första barn. För det är nog det enda som man kan jämföra med.
Gonna watch you go
Kärlek
Det är inte lätt att säga hej då till någon man älskar.
Att ha haft någon i sitt liv, varje dag, och sen poff så är den väck.
Hur fyller man tomrummet? Vad gör man med alla timmar som man brukade spendera med den?
Vad ska man tänka på nu? vad gör man med alla internskämt? Vem pratar man om alla
gemensamma minnen med?
När mobilen inte ringer och inkorgen inte fylls på.
När det livet man levde istället blir ett minne.
Jag längtar tills jag helt oberoende kan kolla tillbaks och uppskatta minnena, när jag inte längre tycker att mobilen känns tyst om tom, när dagarna fylls ut med annat som inte är ett substitut utan ens nya vardag.
Jag hatar avsked, kanske därför jag stannar alldeles förlänge. När andra kastar in handduken och inser faktum så kämpar jag mej kvar och försöker. Även om allt skriker -det är kört!
Man kanske ska bli en fegis som bara tillåter sig själv att känna till en viss del. Som håller allt på en hanterbar nivå. Som inte kastar sig ut och låter det bära eller brista. För brister gör det ju alltid. På ett eller annat sätt.
Söndagkväll
Med tanke på att jag bara har 2½ timmars sömn i bagaget så lär jag väl slockna halvvägs in i filmen.
Imorgon är det en ny vecka, har en massa som ska fixas men är ganska säker på att dethär kommer bli en bra vecka. Om våren kunde komma tillbaks också.
Nu kom kombo!
Underbart
Sen satte vi fötterna i conversen (för fan vad skönt det är att gå ut utan klackarna) och gick ner till byttan.
Tog några öl, träffade trevligt folk och sen kilade vi vidare.
Vaknade upp till Kalle moreus och orsa spelmän-Underbart. Och nu sitter den fast i huvudet och jag sitter här hemma och lyssnar på den på hög volym. Life is good!
Lördag
Känns väl lite sådär men bara att gilla läget.
Min skalle kommer lysa upp som en liten spotlight ikväll.
Dax att packa ihop och hoppa på bussen hem snart.
Isa kommer få sig ett gott skratt när hon ser mej, men det bjuder jag på.
Mamma kollade på mitt hår och stod tyst en stund sedan sa hon "skitsnyggt".
Den kvinnan förtjänar en Oscar.
Det är svårt att säga mer än så inte varmt men nästan vår ingen lösning men ett spår inga planer men ett steg är inte där men är påväg
Sjukt det där hur slumper avgör ens liv.
Efter en misslyckad hårfärgning så sitter jag nu på Öland, här kan man se ut lite hur man vill.
Men imorgon ska håret rättas till och sen återvänder jag hem.
På kvällen får vi gäster och sen går vi ut. Gött!
Nu ska jag sova, God natt!
Mot samma håll.
It's getting harder to stay.
Jag tror att jag är min egna största fiende.
Jag kan ägna timmar åt att plocka isär, granska, vrida och vända, utvärdera minsta lilla detalj.
När man istället bara borde släppa tanken så analyserar jag sönder den.
För att jag ska få kontroll över denhär lasten så måste jag veta att varje ord är sant, att det inte finns utrymme för tolkningar.
Men det gör jag inte.
Nu har jag suttit här i två timmar och tänkt.
Och jag har placerat en hopplöshet i mej. Den är inte behaglig.
