Linus
På tal om att säga hej då till den man älskar, och nu snackar vi inte om små kärleksproblem utan om mannen i mitt liv.
Rackaren som har hängt med mej varje dag i 5 år.
Som har dansat runt på vardagsrumsgolvet med mej när jag har haft mina lyckorus och som har fått min svarta mascara i sin päls när jag har haft en dålig dag.
Killen jag har delat kudde med på nätterna, delat cipsen med på kvällarna, hängt med på dagarna.
Min bästa vän.
Denna lilla varelse kommer förgylla någon annans liv och lämna ett stort ekande, oersättbart tomrum i mitt.Börjar sakta inse att jag snart kommer vara med om den störtsa förlusten hittills i mitt liv .Kommer inte längre höra någon skälla när jag sätter nycklen i låset, ingen som möter mej med en viftande svans när jag tar av mej skorna, ingen som hoppar upp i soffan och som är ute med mej och fångar kvällsolen.
När jag köpte Linus för fem år sedan så visste jag nog inte hur mycket den lilla valpen skulle förändra mitt liv och hur stor del av det som han skulle bli. Det är en kärlek som inte går att förklara och lär väl inte uppleva den förns när jag får mitt första barn. För det är nog det enda som man kan jämföra med.
