Henrietta

Klockan är över tolv och jag är officiellt tjugotre.
Jag är sådär löjlig. Vaknar fortfarande på morgonen med fjärilar i magen.
Det där burkar väl försvinna med åren på dom flesta men inte på mej.
Gillar tanken på att jag har en dag på året som är min.
Att man sedan blir äldre för varje gång man får den är väl ett pris man får betala.
Med allt bra kommer något dåligt.
Tjugotre är väl kanske inte en så hemsk ålder, den klingar rätt fint endå.
Har suttit och smakat på siffran och den känns endå helt okej.
-Hur gammal är du?
-Tjugotre.
Jo men det funkar.
Nu ska jag sova. God natt!

Det finns vissa låtar, som man har lyssnat på vissa speciella stunder och som man bär med sig hela livet. Jag har ett tjugotal sådana låtar. Understående är en utav dom.
Har nog gråtit x antal liter tårar till den låten.
Johnny Cash-Hurt har även tagit många tårar ifrån mej. Satt och lyssnade på den en halv sommar när en jag bryr mej om mådde dåligt. När man är van vid att se någon oberörd och tuff så känns det så jäkla lustigt att helt plötsligt se den så "liten" och hjälplös. Och det kändes precis som att den låten var skriven för honom. Varje ord stämde in och varje ord gjorde ont att lyssna på.
Sedan har vi Lars Winnerbäck-Kom ihåg mej då, varenda gång jag hör den låten så står jag på skällby. Längst fram, solen steker, det är mitten av sommaren och bakom mej står mamma. Jag kommer ihåg precis hur jag stod där och lyssnade och var så jäkla glad och jag visste att när spelningen var slut så skulle jag gå raka vägen hem och krossa mitt och någon annans hjärta. Men det kändes helt okej. Alla låtarna och hela stämningen var som ett långt pepptalk. Fint minne.
Även Emil Jensen-Så får du mej endå glider in där. Kvällsol, en filt, och hans kloka ord.
Han låter sådär klok som man önskar att man var.
Jag gillar sådana människor som får varje ord att låta fint och speciellt, varje mening att låta som en kärleksförklaring. Människor som med sina ord fångar hela ens uppmärksamhet.
Nyaste tillskottet är Moneybrother-Dom vet ingenting om oss. Kommer ihåg exakt vilken dag jag hörde den, första vårsolen genom bilrutan, guppiga vägar som gav mej fjärilar i magen när han körde fort över dom. Jag minns precis hur jag satt och kollade på Gustav och hur glad jag var. Gustav Gustav Gustav.
Det är konstigt hur alla olika sinnen lagrar minnen.
Kan köpa ett tvättmedel och känna igen lukten från Honom, kan ta fram en gammal parfym som användes under början av tonårstiden och komma ihåg precis den sommaren eller precis den eller den kvällen. Kan se ett kort och komma ihåg precis när det togs, vad jag gjorde och hur jag kände.
Det där är väl både på gott och ont. Men fan vilka minnen man har!

Gustav kom hem igår med en ny dammsugare och tv dosa.
För mej som använder en dosa tills tejpen inte längre klarar av att hålla ihop den och som köper den billigaste dammsugaren som jag kan hitta på ÖB så är det här riktigt lyx.
Men jag vet inte om jag hör hemma i den här högteknologiska världen.
När dammsugaren startar och man sätter den på turbo så låter det som man sitter i ett stort flygplan påväg mot avfart.
Bara att blunda och önska sig iväg till valfritt resmål.
Och dosan, som mer ser ut som årets nyaste mobiltelefon med diverse knappar och uppfällbara displayer går nu mera till både stereon, digitalboxen och tvn. Jag är förvirrad.

Men nu ska jag starta mitt kraftpaket och flyga iväg. Storstädning idag. Tror det var det som var tanken bakom det hela, Gustav trodde nog att om han gav mej bra och fina redskap så händer det lite mer här hemma. Han kan ju alltid hoppas.
So long!