Henrietta

Om jag för sex månader sedan hade fått se sex månader framåt så hade jag nog trillat av stolen.
Livet är sjukt oförutsejbart.
Nu har jag hittat världens bästa man, som jag dessutom bor ihop med, två små underbara bonusar, Isak och Albin och en jäkla massa annat har förändrats.
Från att leva rövare och inte bry mig om morgondagen till att leva ett familjeliv.
När vännerna dricker öl så ligger jag istället heldre hemma på Gustavs bröst och kollar på tv.
Jag har sån jäkla harmoni.

Skrivs inte så mycket här nu förtiden.
Eller, allt hamnar i utkast.
Blir aldrig att jag trycker på publicerar knappen.
Kanske för att jag inte vill bjuda på mina besvikelser och misslyckanden.
Det har varit mycket sånt den senaste tiden.
Kanske för att jag inte vill säga för mycket och inte är redo att ta konsekvenserna.
Jag vet inte.
Livet rullar på och det är inte förns man sätter sig ner och går igenom allt som man ser hur fel mycket har blivit.
Jag försvinner lätt iväg. Slutar tänka och tycka. Flyter med.
Och sen sitter man där och inser att man har kompromissat bort sig själv.
Det är en tunn balanslinje och jag hatar när jag balanserar över.
Dax att skaffa sig lite stake.

Jag är sambo.
Och jag älskar det.