Kärlek
Det är inte lätt att säga hej då till någon man älskar.
Att ha haft någon i sitt liv, varje dag, och sen poff så är den väck.
Hur fyller man tomrummet? Vad gör man med alla timmar som man brukade spendera med den?
Vad ska man tänka på nu? vad gör man med alla internskämt? Vem pratar man om alla
gemensamma minnen med?
När mobilen inte ringer och inkorgen inte fylls på.
När det livet man levde istället blir ett minne.
Jag längtar tills jag helt oberoende kan kolla tillbaks och uppskatta minnena, när jag inte längre tycker att mobilen känns tyst om tom, när dagarna fylls ut med annat som inte är ett substitut utan ens nya vardag.
Jag hatar avsked, kanske därför jag stannar alldeles förlänge. När andra kastar in handduken och inser faktum så kämpar jag mej kvar och försöker. Även om allt skriker -det är kört!
Man kanske ska bli en fegis som bara tillåter sig själv att känna till en viss del. Som håller allt på en hanterbar nivå. Som inte kastar sig ut och låter det bära eller brista. För brister gör det ju alltid. På ett eller annat sätt.
