Henrietta

Tankar.
Jag tror att jag är min egna största fiende.
Jag kan ägna timmar åt att plocka isär, granska, vrida och vända, utvärdera minsta lilla detalj.
När man istället bara borde släppa tanken så analyserar jag sönder den.
För att jag ska få kontroll över denhär lasten så måste jag veta att varje ord är sant, att det inte finns utrymme för tolkningar.
Men det gör jag inte.
Nu har jag suttit här i två timmar och tänkt.
Och jag har placerat en hopplöshet i mej. Den är inte behaglig.