Henrietta

Tror (eller vet att)  jag har varit lite vilsen det senaste halvåret.
När man bestämmer sig för att stå själv. När något man haft i över tre år inte längre finns. När allt gör ont och känns tomt så är det inte så lätt att se allt klart.
Man vill inte känna sej ensam. Första bästa som säger Hej här har ju en jäkla chans.
Man bryr sej inte om personen i fråga utan känslan av att ha någon. Att smsen trillar in, att någon ringer.  Sen vaknar man till. För sånt där slutar ju aldrig bra. Det är ju inte på riktigt.
Tiden går och så kommer man till den punkten när man trivs med allt som det är. När man är nöjd ensam. När kärlek känns överskattat. Och då. Då träffar man någon som får ens hjärta att slå fortfort.
Han har allt. Och han är min. Vilken jäkla känsla!