Henrietta

Snack om tiden ger mej ångest.
Vi kan väl börja med att om en månad är jag 23. TJUGOTRE!!!
Var det inte förra veckan jag stolt fyllde 18?
När man är 23 så borde man väl kommit en ganska bra bit, klättrat i alla fall några steg på karriärsstegen och plockat hem några vuxenpoäng?
Eller plockat hem några poäng, man borde väl vara vuxen? Eller näst intill.
Det är inte jag. Jag har inte kommit någon stans, jag har inte klättrat några steg och jag är helt poänglös.
Ja, det skulle väl vara min hund isåfall, han borde väl ge ett poäng eller två?
Åldersnojja. När dom äldre säger att dom känner sig som 30 så kan jag säga att jag känner mej som 20.
20 är en bra ålder. Precis lagom.

Nu för tiden så hinner man knappt blinka förns det är en ny vecka. Tiden springer iväg.
Folk man tycker om blir äldre, vännerna man har växer bort, livet förändras.
Jag trivs bra med så allt har varit. Jag vill inte att folk ska bli gamla, jag vill ha mina vänner precis som dom va och jag vill inte att saker ska förändras. Jag får ångest.

Isa, jag har kommit dit du sa, när man blir stolt när man får visa legg på pressbyrån, när man blir förolämpad när någon gissar att man är 25 och när man blir lycklig när någon tycker att man ser yngre ut. Jag är där nu.
Vart kommer jag då vara när jag är 30? Hemska tanke.
Men jag kör vidare på min rebelliska vägra-bli-vuxen tillvaro ett tag till.
I alla fall tills min födelsedag. 28:de mars, då mina vänner. Då är Henrietta Nordgren vuxen.
Bara att gilla läget!