Henrietta

Fredag natt.
Gustav sover. Jag är vaken.
Har gått över min trötthetsgräns, det gjorde jag nog redan klockan nio.
Så nu sitter jag här. Inget att göra.
Eftersom min fantastiska man inte kan sova när någon lampa är tänd eller när det hörs något oväsen så sitter jag här i mörkret och knapprar så tyst jag kan på tangenterna.
(Det där lät som att jag sitter under någon slags diktatur här hemma, så illa är det absolut inte.)
Nu när klockan är över tolv och det officiellt är Alla hjärtans dag så kan jag ju lika gärna passa på att vara lika sötsliskig som alla andra.

Gustav, du är fantastisk. Jag är kär kär kär, i dej!