Henrietta

Jag har kutat efter tills benen inte längre bär, har skrikit tills jag tappat rösten, har gråtit tills tårarna har tagit slut, har älskat tills hjärtat har gått sönder.
Men det tillhör väl allt det där? För vem vill ha plain, en tråkig vardag, ett svenssonliv? När det varken är bu eller bä? När man varken orkar ha lyckorus eller en djup dal?
Vem fan vill ha det grått?
Den dagen man inte längre orkar springa efter utan istället går tillbaks och sätter sig i soffan, när man inte längre får fram en tår utan rycker på axlarna, då är det väl ganska kört? Dött?
När man istället bara orkar sucka.
Kanske är det jag som vill ha dom där stunderna som man bara får efter allt det där.
Paniken, desperationen, can't-live-withouten.
Dom efterföljande scenerna som tagna ur vilken klyschig hyrfilm som helst.
När man som i slowmotion springer mot varandra och flyger upp i famnarna och slänger av en kyss som känns som den första och den sista. Som smakar salt från tårarna som kommer när allt släpper. Och när någon sätter ner en och ägnar en hel halvtimme åt att torka bort dom. Den där stunden är obetalbar.
Fast den kanske är helt onödig? Kanske är det när man slipper alla dom där bergochdalbanorna, när man varken är på topp eller botten som det är som bäst? På riktigt?
Kanske är det bara dramaqueenen i mej som får myror i brallan? Jag vet inte.