Henrietta

Jag vet inte om det är hösten som gör mej så jävla deprimerad.
Höstdepressioner brukar aldrig drabba mej men nu är det kanske dax.
Kanske för att mina förra höstar har varit fyllda av något annat och nu känns det bara tomt.
Påtagligheten av vad som finns (och inte finns) blir så mycket större när det är mörkt ute, när man spenderar sin mesta tid hemma och när man ska ligga under filtar.
Jag gillar ju hösten så ska nog fan inte skylla på den ändå.
På hösten brukar jag ha mina bästa dagar. När andra lagrar sommarminnen så sparar jag höstdagarna.
När andra känner sommarlukten och blir nostalgiska så får jag min nostalgitripp när löven börjar falla.
Men i år faller allt sönder i takt med att löven når asfalten.
Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!