Henrietta

Gustav är bra på många sett. Men en sak av dom som är bra är att han inte tillåter mej att gräva ner mej.
När han ser hur min självömkan kommer fram så säger han till.
Han tramsar inte, han gullar inte utan han säger till mej att skärpa till mej.
Det är inget som jag uppskattar just då för stunden, för just då så ÄR det ju synd om mej. Men i efterhand och annars så är det något som är bra. Han är bra. För mej.
För i slutändan så är det väl just det man ska hitta, någon som är bra för just en.
Hur som helst, nu har Gustav åkt och jag satte mej här vid datorn, satte på musik.
Och jag hamnade där, i söndagsångesten.
Men istället för att gräva ner mej så ryckte jag upp mej.
Ni ser, jag har äntligen börjat mogna. Vuxenlivet är min grej.
(Undantag finns, som idag när jag fick ett ryck och klev av bilen på motorvägen. Då är man inte tjugotre, utan fjorton. Men jag lär.)