Henrietta

Jag är en känslomänniska. En sådan som gör en höna av en fjäder.
Som gärna tycker väldigt synd om mej själv vid minsta motgång.
Mina vänner vet om det och när jag gnäller, när jag känner för att skjuta mej själv (ja, det händer) så låter dom mej må dåligt. Dom låter mej självömka. Även om dom säkert ler dumt åt mej i huvudet.
Och just därför är dom mina vänner och just därför älskar jag dom.
Dom tar mej för den jag är, dom försöker aldrig ändra på mej, dom torkar mina tårar när jag är ledsen och dom firar mej när jag är glad. Dom är med överallt. Dom ger mej det jag behöver. Dom hjälper mej med mina kärlekssms, dom sitter i många timmar och analyserar minsta punkt och utropsstecken med mej. Dom kramar om mej och pysslar om mej när jag har det tufft och dom gläds med mej och delar mitt skratt när jag har lyckorus.
Mina vänner är dom bästa. Och jag önskar att alla hade lika fina vänner som jag.

Jag vet också om mina vänners fel och brister, för sånt har alla. Jag vet att Malin är likadan som jag. När saker känns tufft ber hon till gud om att bli skuten (ta detta med en nypa salt) men när det sen vänder så är hon lyckligast i hela världen. Det finns ingen som Malin. Om självsfrände existerar så är Malin min.
Emma gillar inte att vara impulsiv, hon planerar och gör sällan något som kan medföra dåliga konsekvenser. Tråkigt ibland, men det är i slutändan den sidan av henne som håller koll på mej. Hon är mitt sunda förnuft som jag aldrig fick.
Isa kan vara Greta 65, kan döma lite lätt, kan ha helt olika åsikter från mej. Men många av gångerna så har hon faktiskt rätt. Och hon är klok. Hon håller ordning och reda på mej när jag svävar iväg.
Allt gott medför något ont men även allt ont medför väl igentligen något gott.
Och det är allt detdär jag älskar hos dom. För det är det som gör "dom". Och jag hade inte velat ändra på någonting.
Dom där tre håller mej uppe och jag hade kunnat gå genom eld och vatten för dom.
Och visst fasen finns det stunder när jag blir irriterad, när jag surar och när jag knappt vill prata med dom.
(Det är oftast jag som gör den där hönan) Och jag förstår att det finns gånger som dom vill strypa mej.
Som vi har meningsskiljaktigheter, som vi tycker att någon har betett sig fel, men när det gäller då vet jag till 100% att dom är där. Det är min trygghet. Och sådär är det med alla personer jag har i mitt liv. För varför ska man omge sig med folk som inte bryr sig om ens egna bästa?
Som inte kan ta en dålig dag utan att gå härifrån. Som inte kan låta mej vara ledsen utan att ifrågasätta. Jag är jag. Jag är inte elak, jag försöker att bry mej och jag försöker att vara den bästa jag kan va mot mina nära och kära. Men jag är inte felfri. Och det är inte du heller.
Förmodligen är jag bortskämd med folk som bryr sig, är van vid att kunna krypa upp hos en vän eller mamma och känna mej liten när något har gjort mej ledsen. Men är det så jobbigt att låta mej vara liten om så bara i fem minuter?