Henrietta

Jag mår bra.
Konstigt nog. Dethär var fan så mycket lättare än vad jag trodde.
När jag gick så hade jag förväntat mej en väcka gråtandes i sängen men jag har inte fällt en enda tår.
Jag är fri!
Visst finns det stunder när jag stannar till, tänker tillbaks och saknar.
Det är fina minnen.
Men nu börjar ett nytt kapitel och det är med skäräckblandat förtjusning som jag ser fram emot allt som kommer.
Först kan gärna snön smälta och våren titta fram.
Nu ska jag stoppa in lite tvätt i maskinen, plocka upp min sista packning och sen luta mej tillbaks.
Isa jobbar till tio. Sen blir det kombomys.