Söndag
Ska ta på mej jackan och gå ut och gå några timmar nu.
Jag behöver andas frisk luft.
Ångesten och förvirringen krampar i magen.
Isa tyckte jag såg ut som jag var uppe i det blå idag.
Hon tyckte att jag var fnittrig och lät förälskad.
Jag förklarade att det var vårvädret.
Om hon bara visste.
När man säger något högt, delger det med en annan person så blir det verklighet. Fakta.
Och jag vet inte om jag är redo att ta in allt. Jag vill vara kvar i låtsassvärlden som jag levde i i morse.
När det var så självklart, när leendena var på läpparna, när allt kändes nytt och bubbligt.
När vi var dom vi borde varit.
Men det finns en verklighet också och den sitter jag i nu.
Jag är bitter. Hur kan något som känns så jävla rätt i hela kroppen inte fungera?
Jag har fastnat.
