Henrietta

dagen går det mulnar strax
jag tror att det är dags att gå på fest
vi måste göra nåt åt ledan
vad var det som gick snett
vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest
har vi nött varandra redan
vi lever sönder samma dagar
vad ska vi prata om idag
var det du som blev som jag
alla ögonblick vi jagar för att vara nånting mer än bra att ha

jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig trots allt
det är så skönt när allt fungerar
det skulle vara vackert starkt och varmt men det känns fult och kalt och kallt
det är så trist när allt stagnerar
ingen vill förlora vara den som fick ett tack
var den som inte stack
när tankar blev för stora och sprack
det var jag med allt mitt snack om större ensamhet och plats att tänka på
det var du och dina vänner
det känns så konstigt att försvinna
det känns så dumt att stanna kvar
så befängt att leta svar
det finns ingen eld som orkar brinna
inga röda mattor och ingen stolt fanfar

som en skymt i varandras blickar innan allting faller loss
som ett konstgjort litet bloss
som en pacemaker som tickar för oss