Henrietta

Det är något konstigt med mej. På något sätt så tycker jag att tillvaron är behagligast när jag är nere och deppig.
Som idag till exempel.
Vaknar jättelycklig, går hem jättelycklig, åker till Ikea med mamma jättelycklig, kommer hem jättelycklig.
Sätter mej vid datorn och vad gör jag? Sätter på depplåt efter depplåt.
Och nu är jag deppig. Känner mej som mej själv igen.
Hur kan man trivas bäst med en liten klump ångest i magen, men en liten bit saknad i kroppen och med en jag-orkar-inte-vill-inte-inställning?