Henrietta

Mamma var här ikväll, vi åt nybakat bröd med salami och brieost. Gott.
Annars hade jag med största sannolikhet ätit nudlar istället. Mindre gott.
Vi kollade på Bonde söker fru. Kan man annat än att älska det programmet?
Hur härligt är det inte att se alla känslor som bubblar och far (hur framforcerat det än är) och hur skönt är det inte att se alla olyckliga stackare som får packa sin väska och åka hem. Fortare än kvickt.
För visst är skadeglädjen den sanna gjädjen? Eller är det bara jag?
Hur vill man sätta sej i situationen och dejta någon samtidigt som den träffar fem andra?
Är det inte jobbigt nog att träffa någon när man är den enda?
Och att sedan gå runt med fjärilar i magen och inte veta om det är besvarat och sen en dag få höra "Du får åka hem".
Pang! Jaha, tack.
Inför hela svenska folket.
En timme efter att man gjort sin kärleksförklaring till kamerorna. Och inte nog med det, samtidigt fortsätter den som gav en alla fjärlilar träffa någon annan.
Vilken jäkla skit. Vem utsätter sej för något sånt? Jag kommer inte äns utsätta mej för det i det vanliga livet, när jag bara har mej själv som konkurent.
Inte på ett tag. Har man inget att vinna så har man inget att förlora. Ensam är stark. Ja, ni hajjar.

Nu ska jag ta en dusch och sedan sova. Emma sover på bortaplan idag så lägenheten är tom och tyst.
Bara jag och Linus. Och en sex and the city box.