Henrietta

Äh, fyfan. Ibland suger livet. Hårt.
Och ibland suger det att man bryr sej så jävla mycket.
Att man inte sitter tio mil bort och rycker på axlarna och säger "inte mitt problem".
För vissa kan bevisligen det, hur vet jag inte.
Jag vet inte om det är dej jag ska tycka synd om, eller oss? Antagligen båda.
För vi sitter ju i samma båt, i samma helvete.
Eller du sitter i båten och vi är vell mer årorna som hjälper dej att ro i land.
För vem kan lämna någon själv, ensam mitt i skiten och se på när personen i fråga drunknar.
Och jag vet inte om det är dej jag ska vara arg på. Men om jag inte ska vara arg på dej vem fan ska jag vara arg på då? Någon man som sitter i himlen och delar ut förbannelser? Känns inte så troligt.
Så vad gör man då med all ilska? Med all besvikelse?
Kastar det på någon stackars jävel?
Finns det överhuvudtaget någon som kan förstå? Inte jag iaf och säkert inte Du heller.
För hur fan ska man kunna förstå något som har makten över en, som gör att man inte själv kan bestämma över sitt egna liv.
Något som tar ifrån en allt man har. En klunk sen poff, allt borta.
Broarna är brända.
Men det är vell inte ditt fel? Eller?
Känner mej helt maktlös när jag tittar på dej, när dina ögon är glansiga.
Inte av tårar utan av fylla.  Men det är vell igentligen samma sak.
När du säger "förlåt Henrietta". När ångesten lyser genom dina ögon.
När du ligger med huvudet i mitt knä. När du ligger hjälplös på golvet.
När du slänger en spottloska på din egna spegelbild.
Jag vill krama om dej. Men det enda jag får fram är en suck, ett skak på huvudet och en blick i golvet.
Jag är säker på att du gör samma sak. Suckar, skakar på huvudet åt dej själv och tittar tomt i golvet.
Hopplöshet!