Henrietta

Igår när jag skulle gå och lägga mej så fylldes hela min kropp av en jävligt jobbig saknad, efter Linus.
Jag saknar så jag blir tokig!

Idag är det en slappisdag, jobb 12.45-16.15. Inte så mycket att klaga på där.

Vaknade och tomheten slog som en knytnäve mot magen.
Funderade på om jag skulle hinna ta en morgoncigg och sen kom jag på att det finns ju ingen här som behöver gå ut och kissa.
Jag har all tid i världen på att borsta tänderna, välja kläder och röka en cigarett.
Och att ha all tid över kändes inte det minsta lockande.
Gjorde mej iordning och gick ner till stan och mötte upp Anna.
Halvvägs in i fikan kände jag mej stressad, kollade på klockan och räknade hur lång tid det hade gått sedan jag gick hemifrån. Sen kom jag på igen att just det, ingen hemma som väntar på att jag ska komma hem.
Åkte hem, satte nycklen i låset och öppnade dörren. Inget skäll ingen Linus. Bara tomt och tyst.
Gick ner och handlade, inne i affären stressade jag runt bland hyllorna innan jag återigen kom på att det är ingen Linus som snällt sitter utanför och väntar.
Sitter hemma nu och hela lägenheten känns tom.
Var femte minut kollar jag efter Linus men kommer på mej lika fort.
Undrar när min hjärna ska ta in att Linus inte är kvar?
Innan mina reflexera automatiskt ska kolla efter Linus hela tiden?

Livet är som det ska.
Och nu kan jag inte se mej själv någon annan stans.
Jag är hemma.

Är ledig idag. Skönt.
Pysslat om Linus och varit ute på långpromenad.
Inte lång tid kvar nu som jag har min bästa vän hos mej.
Vet ärligt inte hur det ska gå utan honom.
Jobbigt det där. En sådan grej som är för stor för att ta in.
Går därför inte att förbereda sig utan blir inte förns Linus går utanför dörren och dörren stängs och han inte längre är kvar som jag kommer förstå att hädanefter ser livet och vardagen annorlunda ut.
Kommer bli ett helvete, ett bra tag framöver.

Det är inte lätt att säga hej då till någon man älskar.
Att ha haft någon i sitt liv, varje dag, och sen poff så är den väck.
Hur fyller man tomrummet? Vad gör man med alla timmar som man brukade spendera med den?
Vad ska man tänka på nu?  vad gör man med alla internskämt? Vem pratar man om alla
gemensamma minnen med?
När mobilen inte ringer och inkorgen inte fylls på.
När det livet man levde istället blir ett minne.
Jag längtar tills jag helt oberoende kan kolla tillbaks och uppskatta minnena, när jag inte längre tycker att mobilen känns tyst om tom, när dagarna fylls ut med annat som inte är ett substitut utan ens nya vardag.
Jag hatar avsked, kanske därför jag stannar alldeles förlänge. När andra kastar in handduken och inser faktum så kämpar jag mej kvar och försöker. Även om allt skriker -det är kört!
Man kanske ska bli en fegis som bara tillåter sig själv att känna till en viss del. Som håller allt på en hanterbar nivå. Som inte kastar sig ut och låter det bära eller brista. För brister gör det ju alltid. På ett eller annat sätt.